Peer review har sedan länge blivit en del av akademikernas vardag, både vad gäller forskningsansökningar och publikationer. Det är problematiskt, eftersom det har lett till att allt som ligger utanför denna peer-review-granskning tappat i meritvärde, skriver Heiko Droste i senaste häftet av Historisk tidskrift.
Förvisso är granskning en självklar del av vår verksamhet – den är själva kärnan i varje kritisk vetenskap – och som sådan förstås utan alternativ. Inte självklart är däremot de olika former av peer-review som vi möter: öppen, blind, double-blind, kommittéstyrd med mera. Kritiken mot dessa specifika granskningar är i själva verket omfattande och anledning till årliga konferenser och debatter över hela världen. Vid sidan av försök att förbättra dagens granskningar diskuteras vilka konsekvenser våra etablerade former av peer review har för forskarnas professionalitet.
För historikernas del är denna diskussion mest intressant för granskningen av forskningsansökningar, även om enskilda högskolor kräver av sina anställda att publicera sig i tidskrifter som rankas i olika listor. Sådana publikationskrav dominerar i övrigt på en marknad av topprankade, mestadels privatägda tidskrifter för natur- och samhällsvetare. Dessa förlag tillhandahåller peer review som en del av en ytterst lönsam affärsmodell, som inte minst bygger på granskarnas oavlönade arbete. Europeiska forskningsinstitutioner och -bibliotek försöker sedan några år tillbaka att förändra denna marknad, som har blivit en finansiell belastning för hela den akademiska världen (Plan S) – än så länge utan framgång.
Mera intressant i historikernas perspektiv är granskningen av forskningsansökningar. Peer review tillhör ett finansieringssystem som inte bara försöker stödja den bästa forskningen. Projekt ska helst formuleras som fristående och tydligt avgränsade undersökningar, vara resultatinriktade samt svara på konkreta samhälleliga utmaningar. Dessa utmaningar formuleras av finansiärer som i regel är statliga eller politiskt styrda. Det finns en uttalad förväntan på en konkret nytta, där olika finansiärer står för vissa inriktningar, medan andra lägger upp ett växande antal specialutlysningar vid sidan av en öppen utlysning. Beviljandegraden ligger hos de flesta finansiärer nära eller under 10%.
En konsekvens av denna styrning är att forskarna har anledning att anpassa sitt sätt att ställa frågor till de krav som finansiärer formulerar – i synnerhet deras formulering av ett forskningsproblem. Ansökan ska dessutom följa distinkta mallar – som är olika för de flesta finansiärer – för att förenkla granskningen. Till det kommer att de sökande utsätts för ett myller av egna tidigare erfarenheter, kollegornas bästa tips i korridoren och en i många fall kort eller obefintlig återkoppling till den egna ansökan. Är kritiken anonym – och det är antagligen fortfarande normalfallet – så kan det vara svårt att värdera kritiken, då en anonym granskare just inte är en kollega vars kritik i sin tur kan granskas.
Det finns inget alternativ till denna granskningsprocess, många år av diskussioner till trots. Den ingår i vårt akademiska liv. Men det finns anledning att se över hur den konkret utförs. Vi har också anledning att fundera på vilka konsekvenser detta sätt att granska forskning har för hur vi forskar och vem som får forska. Med andra ord, akademin avspeglar inte samhället i ett intersektionellt perspektiv och det gör inte heller fördelningen av forskningsresurser alla gånger, även om de flesta finansiärer numera anger andelen sökande och beviljade projekt vad gäller kön. I förlängningen påverkas akademikernas professionalitet, inte bara av peer review i sig, utan även politikens forskningspropositioner, riktade utlysningar, krav på forskningskluster med mera. Den fria forskningen behöver andra villkor!
Läs hela debattinlägget i Historisk tidskrift 2021:4 2021:4.
Heiko Droste
Professor i historia, Stockholms universitet
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.